Det är nu det börjar klia i benen. Har gjort det mesta jag kan göra här själv. Varit på bio. Gått till stranden. Ätit youghurt glass. Tagit med frappuchino från starbucks och gått gatan upp och ner. Väntat på bussen timtals. Jag tror nog aldrig att jag väntat på så många bussar som här. Men tålamodet kommer med reasandet, sånt jag aldrig skulle stå ut med i Stockholm är helt plötsligt ok här. För jag är åtminstone utomlands och jag har palmer att titta på istället för den gråa väggen på t-centralen. Lycka. För att återkomma til min poäng. Jag vill ha klasskompisar nu. Inte sitta inne och tycka synd om mig själv när jag faktiskt befinner mig i Californien.