postogram

Så här såg vår dag i LA ut. Det började så fint med en promenad tilll bussen genom vackra Santa Barbara. Efter tre timmar på Greyhound och trafikstockning i minst en timme var vi framme i LA. Downtown som det så fint kallades bestod av ett Mc Donalds (yay) höghus och inte en människa i sikte, förutom några få skumma typer som fick mig att känna mig mörkrädd mitt på blanka dagen. Vi skulle shoppa och hade efter ett hett tips fåttt reda på att vi skulle ta oss till Santi Alley. Vi frågade inne på Greyhound stationen om vi kunde gå dit, " ja om ni vill bli rånade". Visst hade jag hört att man behövde bil i LA, me kom igen. På de tredje taxiförsöket fick vi napp, de andra två tyckte gått att vi kunde gå de sju kvarteren och körde iväg med rivstart(?). Så mycket för sköna männsikor i Californien. När vi slutligen kom till "shopping distriktet" som det kallades så fann vi en gata med plastväskor och rayban kopior. Så mycket för airkonditionerade gallerior med Starbucks och H&M (JA H&M) som vi hade förväntat oss. En taxiresa senare så befann vi oss i Beverly Center, äntligen började det likna något. Men krasst är LA öar av olika köpcentrum och en femfilig motorväg och folk som skriker åt varann i ren förtvivlan över att de bor i en satd där man inte kan gå två meter utan att använda bilen. Jag tror jag hoppar Hollywood.

Jag har fått några extra husdjur den här senaste veckan. LOPPOR. Jag är sönderbiten på armar och ben och det kliar så in i tusan. Plus att det ser ut som att jag har mässlingen. Jag får neonrosa piller av värdfamiljen mot kliandet. Jag hoppas att det fungerar, så att iallafall de röda prickarna försvinner. Det värsta är att dom hoppar, galet högt.

Min andra skoldag. Så många underbara lärare. Hittils har jag haft Beginning acting,  Acting A, Modern, Improvisation och Jazz dance. Teaterlärarna är helt galet roliga och har förmågan att skapa en otroligt bra stämmning. Dansläraren är passionerad och hon smittar av sig otroligt. Hon säger till oss att gå ut och ta lifecredit d.v.s. göra nåt som intresserar oss. Gå på en utställning se en pjäs eller ta en yogaklass och sedan skriva en uppsats eller göra ett collage till henne. Så därför är jag nu i ett mindre choktillstånd efter en klasss med jazzläraren. Hon började med att berätta om allt vi inte fick göra, prata, tugga, dricka och antagligen inte heller vara kreativa. När jag frågade om någonting som jag inte förstod så ifrågasatte hon om jag hade lyssnat överhuvudtaget. Hon var väldigt noga med att påpeka att det här inte var jazz för nybörjare och att om vi inte kunde leva upp till hennes krav skulle vi byta klass. Jag förklarade att jag inte dansat jazz på tio år och ville höra om hennes åsikt, " You look in good shape". Jaha men då så. Mitt dna är tydligen en hemlig kod för erfaren jazzdansare. På torsdag ska vi dansa, få se om jag kan leva upp till hennes förväntningar. Varför jag nu skulle vilja det.

Vi fick heller inte ta bilder på skolan, då kunde vi bli avstängda och en massa andra hemska saker. Så en bild från stranden istället.

När saker och ting börjar hända gårt tiden snabbt. Har varit på stranden nästan varje dag och så träffade vi en snubbe som hade bil. Jag och Joy fick vår första biltur genom city. Med solen i ögonen och vinden i håret (ja han hade en svindyr bil utan tak) känns Santa Barbara inte helt fel.

När jag gick i sjuan så hade vi filmkunskap och då lärde jag mig en enkel princip, som oftast stämmer. När en karaktär kommer in i bild för första gången ska man lägga märke till från vilken sida han kommer in. Kommer han in från vänster så är han god och från höger ond. Det känns betryggande. Som att alltid ha skyddsnät. Skulle vara så mycket enklare om man kunde applicera det  på verkliga livet. Istället måste jag lita på min magkänsla när jag träffa nya människor. Jag är ett kontrollfreak.


Så här vackert är Santa Barbara om man tittar bort från motorvägen.

Min stora dröm om cheerleading gick i graven idag. Insåg att med tio extra timmar i veckan var det inte värt att bli en flyer (som enligt en tysk cheerleader skulle bli min position). Så det blev mer teater istället. Idag lärde jag känna Joe och Jim två tandlösa snubbar som satt utanför mataffären och började prata med mig. I brist på vänner så är jag oerhört social. Jag blev erbjuden hjälp med allt från franska eller om jag bara ville ha någon som spelade gitarr för mig. Jag log och förskte hålla mina ben och armar så långt från hans mack spottande mun som möjligt, vilket gick si så där.
Övrigt har jag slagit ihjäl tiden med frappuchino, tidningshyllan och självhjälpsböcker. Just nu jellybeans.